French Neoclassical Painter, 1780-1867 was a French Neoclassical painter. Although he considered himself a painter of history in the tradition of Nicolas Poussin and Jacques-Louis David, by the end of his life it was Ingres' portraits, both painted and drawn, that were recognized as his greatest legacy. A man profoundly respectful of the past, he assumed the role of a guardian of academic orthodoxy against the ascendant Romantic style represented by his nemesis Eug??ne Delacroix. His exemplars, he once explained, were "the great masters which flourished in that century of glorious memory when Raphael set the eternal and incontestable bounds of the sublime in art ... I am thus a conservator of good doctrine, and not an innovator." Nevertheless, modern opinion has tended to regard Ingres and the other Neoclassicists of his era as embodying the Romantic spirit of his time, while his expressive distortions of form and space make him an important precursor of modern art..  Related Paintings of Jean-Auguste Dominique Ingres :. | Romulas, Conqueror of Acron | Love and beautiful goddess | duc de Chartres puis | The Sword of Henry IV | Song Yu Nu Figure Valbandon |
Related Artists:
Aleksander Kotsis
- born 1836 in Ludwinew (now one of parts of Krakew), died 1877 in Podgerze (also a part of Krakew now)- was a Polish painter renowned for his landscapes, portraits and genre depictions of contemporary rustic scenes. In 1850, he attended the Krakew College of Fine Arts, where he studied under Wojciech Stattler.
k. e. jansson
Karl Emanuel Jansson, född 7 juli 1846 i Finström, Åland, död 1 juni 1874 i Jomala, var en åländsk konstnär. Han var näst äldst av sju syskon. Han far, Jan Jansson, var en bonde i Pålsböle. Sina konstnärliga inspiration fick han av sockenmålaren G Kjellgren, vid sex-sju års ålder, när han där lärde sig att läsa och skriva. Efter avlutad skolgång sattes han i skomakarlära. Efter ett år drogs han till Kjellgren och fungerade som hans hjälpreda. Kyrkoherden Frans von Knorring såg i slutet av 1859 några av hans teckningar. Han sände några till Finska Konstföreningens direktion och lovordade Karl. Förening gav ett bidrag för att kunna studera vid Finska Konstföreningens ritskola i Åbo, under ledning av Robert Wilhelm Ekman. Av Ekman fick han husrum, rit- och målningsmaterial och en hel del extra undervisning. Karl gjorde stora framsteg under de 2 åren han målade med Ekman. Jansson flyttade hösten 1862 till Stockholm, för att kunna utvecklas mer som artist, och inskrevs som elev vid Kongl. Akademin för de fria konsterna. Han tog anatomiexamen 1863. Han levde under svåra ekonomiska förhållanden och hade svårt att sälja sina verk. Jansson fick hård kritik för de målningar han sände hem, exempelvis, Babian ätande en råtta, och konstföreningen betraktade dem med avsky. Han började då kritisera sig själv allt mer och mer, och den inställningen behöll han. Han fick inte den uppmärksammad han behövde. Tavlan Den förlorade sonens återkomst, belönades med ett pris. Han avslutade sin utbildning vid akademien 1867 med mycket beröm. Jansson lyckades utverka statsstöd för studier i Dusseldorf och reste dit på hösten 1868. Han åkte hem igen sommaren 1870 och tillbringade ett år på Åland innan han återvände till Dusseldorf. Han var nu märkt av en tilltagande lungsjukdom. De sista verk han fullbordade var Talmannen och En slant i håven. För att lindra sin sjukdom reste han till Rom i mars 1872. Efter några månader åkte han runt till olika kurorter (Davos, Meran) men inget förbättrade hans tillstånd. Efter en liten tid i D??sseldorf kom han hem till Åland sensommaren 1873. Karl flyttade in på Jomala gård, där lagman Lönnblad och hans fru tog hand om honom. Han målade några verk, vilka blev ofullbordade. På dödsbädden fick han veta att han belönats på världsutställningen i Wien för sina konstverk Klöveress och Talmannen, samt att han blivit medlem i konstakademin i Sankt Petersburg. Han dog 1 juni 1874, inte ens fylld 28 år.
Pablo de Cespedes
(1538 - July 26, 1608) was a Spanish painter, poet, and architect. His father, Alonso Cespedes, was descended of a noble Castilian family, once settled at Ocaña, and the name of his mother, who was a native of Alcolea de Torote, was Olaya de Arroya. Pablo was born and brought up in the house of his father's maternal uncle, Francisco Lopez de Aponte, Canon of Cordoba, where he received a learned education. At the age of eighteen, in 1556, he was sent to the Universidad Complutense in Alcale de Henares, and there, devoted himself to the acquirement of Oriental languages and theology. He later moved to Rome where he studied painting under Federico Zuccari. He was in Rome in February 1559, engaged in conducting certain negotiations for the Archbishop Carranza de Miranda, of Toledo, who then stood charged with heresy before the Inquisition of Valladolid. On the 17th of that month he addressed a letter to the prelate, informing him how his business stood at the Vatican, in which he incautiously reflected on the conduct of the Inquisitor-General Valdez, and the Holy Officeean offence which no Inquisitor-General would forgive. This document and others were seized with the primate's papers; he was therefore denounced by the tribunal, and but for his fortunate absence, would have been imprisoned. It is probable that he did not venture back into Spain for many years, until he had covered his sins with the protecting robes of the Church. He remained in Italy for over 20 years and built a reputation as an artist. His only surviving works from that period are the frescoes he painted in the Bonfili chapel at the Santa Trinite dei Monti church in Rome. He returned to Spain in 1577, and was appointed as the canon of the Cerdoba cathedral. He continued to write books on antiquarian topics such as the architecture of the temple of Solomon. He befriended Arias Montano. In 1604 he composed his Discourse of Ancient and Modern Painting and Sculpture in which he recounts anecdotes of Renaissance masters of Italy.